Sagan

Blixtar av eld sköt ned från Himlen, ett blekt regn av aska täckte de förr så vackra, levande vidderna som bredde ut sig över det jag en gång kände som mitt eget Gränsland. Nu var även min sista fristad besudlad av Kriget, men det kom inte oväntat. Länge hade balansen mellan Himlen och Underjorden varit rubbad. Gränslandet hade länge legat ostört, ett ingenmansland i ro. Så en dag hade det slutligen hänt, orden hade uttalats och portarna hade öppnats. Himlen och Underjorden möttes en gång för alla, och konflikten var ett faktum efter att Änglasoldater tagit sig ned i Underjorden varpå de blivit slukade av Helveteselden. Änglarna var hämndlystna och Demonerna likaså. Jag satt i min kula och såg på hur mitt land fylldes av hat, söndertrasade visioner och spillror av vad som en gång varit levande varelser, bevingade med frihet och kärlek. Att det kan gå så snett. Jag slöt mig inom mitt skal och gick i dvala, inte i hopp om att vakma upp till en bättre verklighet. Utan för att jag helt enkelt inte klarade av att vara. Allt för försvagad för att kunde göra min numera hesa, tomma röst hörd i ett Krig jag själv låtit bli verklighet.

Och så vilade jag. 7 tunga år av krig flöt förbi utanför. Så en dag vaknade jag abrupt upp av känslan av att min själ slets isär. Jag försökte stå emot att återvända, men så öppnade jag slutligen mina ögon och såg min skyddande kupol krossad, liggandes i spillror runt mig. Och där, mitt i glaset som skyddat min fega varelse låg det som skulle mena mer för mig än något någonsin tidigare. Invirade i trasiga, blodiga fjädrar låg där en liten Ängel. Motvilligt tog jag henne i min famn. Hon öppnade sina ögon och jag möttes av en blick lika tom som min egen. Men det fanns någonting där. Min själ gjorde sig påmind, känslor jag inte känt på många, långa år fick nytt liv. Plötsligt mindes jag, vad jag en gång varit. Jag mindes mitt namn. Min uppgift varför jag en gång skapat mitt Gränsland. Det var aldrig menat att bli min egen frizon. Det var menat att vara deras. Och jag var Beskyddaren Nova, född ur stjärnornas strålar, ur evigheten själv. Jag virade in Änglabarnet i min kärlek och viskade mjukt i hennes öra. Hon slöt ögonen och ett trött, avdomnat ändå tryggt leende prydde hennes ansikte.

Som jag hade väntat på dig, Andromeda.

Ingen press

Jaao då försöker jag mig väl på en blogg igen nu. Men denna gång ska det inte råda prestationsångest utan enbart ge mig plats att skriva av mig, andrum, en objektiv syn. Det behöver sådana som jag. På vägen bort från gränslinjen.